När man är själv tänker man som bekant ganska mycket.

Jag tänker mycket på svunna tider nu. Har gjort dom senaste dagarna. Jag tänker på liv man har haft som finns inuti en men som ändå inte riktigt finns längre.

Jag tänker på london. Jag tänker på när jag och oscar köpte en frusen strawberry cheesecake för 3 pund varenda kväll och plöjde hela sex and the city. Jag tänker på ångesten. På "back-in-five-skyltarna" vi satte upp på butiksdörrarna och hur vi rusade över carnaby street för att halsa en kaffe tillsammans och vara tillbaka om femton, ungefär. Jag tänker på lejonen på trafalgar square som alltid såg mig när jag var full och vilsen. Jag tänker på hösten när vi kom. Dragandes på trunkar propfulla med vårt nya liv, vårt riktiga liv. Och så tänker jag på känslan, den förbannade jävla känslan av att vara precis där man ska vara, på precis rätt sätt, och fortfarande känna sig tom. Känslan när man inser att livet inte bara låg där framför ens fötter som folk hade sagt. Känslan av att klumpen i magen inte går att flyga ifrån, flytta ifrån, dricka sig ifrån eller låta en partner ta ifrån en. Att det liksom inte löser sig. Varför var det ingen som nämnde det egentligen?

Och nu när jag vet det. Då kan saker och ting te sig ganska hopplösa ibland. Kanske var det just därför.