Jaja, jag tog i så jag sprack igår. Såklart.

Men det som är jobbigt är väl aldrig ensamheten i sig, utan det som dyker upp i en när man ensam? Tankarna som faktiskt ÄR jobbiga.

Så idag kör jag tonårstema. Jag har färgat håret gröngrått (klassisk misslyckad blond-till-brun-nyans) och tillsammans med min näspiercing blir det precis rätt look. Jag drar igång min segstartade gamla dator och läser igenom en miljon gamla ord om hur hjärtat spricker och rinner ut. Och så läser jag låtcitat och spotifyar upp alla gamla låtar. Och så gråter jag floder. Och så jävla glamoröst är det ju inte, inte just när man gör det. Jag gråter för att allt har varit så jobbigt hela jävla livet. Jag gråter för att allt är så jävla svårt nu.

För vem ville egentligen gå runt och känna sig övergiven redan som dagisbarn? Vem ville att det skulle vara totalförbjudet att få vara med den enda vännen man verkligen älskade på lågstadiet? Och vem ville desperat sträva efter att vara sin bästis till lags tjugofyra timmar om dygnet men ändå aldrig räcka till? Vem ville vara instängd i en värld där allt man gjorde, sa och till och med tänkte, dissikerades och rannsakades och tycktes vändas emot en? Vem ville egentligen ha noll i självkänsla från typ nio års ålder upp till... nitton? Vem ville gå på fritidsgårdens bedömningscatwalk varenda jävla kväll och få veta att man var lite för tjock, hade lite för små bröst, lite för fult ansikte, lite för killiga drag och var lite för pratsam och rolig för att någonsin var något annat än en kompis? Vem ville ens lära sig att kompis var något mindre värt än potentiellt hångel? Vem ville att alla killar man någonsin blev kär i hela barndomen alltid föll för ens bästa vän? Och vem ville egentligen känna hur det svider i hjärtat när ens bästa vän hellre ville ha killarna, än avstå för vänskapens skull? Vem ville leva i en värld som var svekfull och proppad med dubbelmoral? Där allt man gjorde var fel och där man inte kunde säga ifrån när andra gjorde fel. Vem ville egentligen slutligen ge hela sitt liv till en kärlek och gå runt i två år och vara livrädd för att man vilken sekund som helst skulle bli lämnad av den man älskade mest? Vem ville känna att man inte ens var halv i sig själv, utan helt berodde av någon annan? Vem ville egentligen se sin bästa vän gå in i ett förhållande med någon som fick svarta ögon och skrek varje dag? Vem ville egentligen se henne gråta och bli mindre och mindre för varje minut? Vem ville spy över toalettstolar och bakom buskar? Vem ville vara ensammast i världen? Vem ville egentligen önska att någon bara någon, en mamma, en pappa, en vän, en pojkvän, skulle se en och skaka om en? Vem ville med andan i halsen vänta på att en lillebror skulle komma hem, en lillebror som man inte visste skulle vara trasig eller hel? Vem ville gå på antidepressiva och litervis av alkohol samtidigt? Vem ville skaka på dansgolvet två nätter i veckan och skaka i ångest dom andra fem? Vem ville vakna upp ur ruset, inse att det inte löser sig av sig självt, flytta bort, försöka, men komma på att det är så förbannat svårt? Vem ville att världen skulle vara så ond och jävlig mot ens närmaste som den var när man äntligen blev vuxen? Vem ville det egentligen? Vem fan ville det egentligen?!

Man tänker och försöker och kämpar. Tillsammans och var för sig. Och man vet att man måste men det har varit så mycket, det har blivit så tungt att bära och så svårt att förstå saker.

När jag läser mina dagböcker och bloggar och skit från dom senaste åren så ser jag en röd tråd: tröttheten. Mitt största problem verkar vara att jag känner mig så orkeslös att jag bara sitter i fönster, ligger under filtar, struntar i att gå upp, att gå ut, sitter i lägenheter, går runt på gator och sitter på cafeer med samma tomma ögon och urgröpta bröstkorg. Jag skriver om det hela tiden. I flera år. Bristen på ork, bristen på lust. Bristen på känslan av att vara levande.

Och det kanske inte är så konstigt, tänker jag i eftermiddag efter att ha gråtit mig igenom småbarnsåren, lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet, studenttiden och den så kallade unga vuxenheten. Det har ju inte gått på räls. Och vem skulle inte ha velat att det skulle gått på räls, egentligen? Det är sant att jag tror att jag är den jag är på grund av allt som har varit. Men att säga att det har varit bra att livet har känts så svårt, är ibland bara en komplett lögn. En lögn som man måste tro på, en lögn för att orka fortsätta men kanske också en lögn som tillslut gör sig själv sann.

För om livet har gjort mig trött, ja då måste jag väl vila då. Det kanske inte är så konstigt. Det kanske blir konstigt bara när man väljer att bortse från livet som har varit och sitter i sin bubbla av här-och-nu och förtvivlat undrar varför man inte har någon förbannad ork?

Det kanske inte har varit bra att livet har känts så svårt. Men det kanske kan bli bra. Om själen får vila och ta igen sig en stund. Om jag istället säger: jag förstår att det inte finns så mycket ork just nu. Då får vi väl samla ork då.

Och det kanske är det den här tonåringsförmiddagen som visst blev en hela-uppväxten-för-och-eftermiddag är. Det är ju inte helt fantastiskt att sitta och gråta över saker som är jobbiga eller har varit jobbiga. Men det kanske är helt fantastiskt att kunna få göra det.

Jag söker mig ju väldigt ofta till saker som får mig att känna att jag lever. Och jag känner att jag lever nu. Jag är väldigt trött, men jag lever.