Nej men om sanningen ska fram: jag har det så jävla bra.

Jag går här för mig själv på kvällarna och plockar ur diskmaskinen. Igår satt jag och läste fina bloggtexter och grät till brendan benson på spotify. Jag går ut i regnet, och när jag kommer tillbaka står kaffekoppen kvar på samma ställe som när jag gick. Jag har bestämt precis allting här. Igår skrev jag flera små konstiga blogginlägg än vad jag gjorde under hela förra månaden. Emma kommer hit och äter potatisgratäng och över allting ligger ett skimmer av kärlek. Till och med över pluggångesten för när jag gråter så skrattar emma så hon gråter. Igår frågade oscar mig om det är mest jobbigt eller mest lärorikt att bo här själv nu. Och... det är inte jobbigt. Det är som om jag har tillträde till ett utrymme jag inte har varit i på väldigt länge. Det är som om jag frossar i något som inte går att ta på. Att känna in och andas ut.

Om sanningen ska fram: det som är jobbigt är att jag blir rädd att jag inte ska hinna hitta ett sätt att få det här sedan också.