Himlen har någon overkligt intensiv blå färg, folk fyller år och brittsommaren strålar.

Men jag. Jag flyttar min värkande kropp ur sängen och äter bara ipren till frukost. På väg till hållplatsen känns det som om jag inte lever i den här världen. Jag ser fortfarande, hör fortfarande, känner vinden i ansiktet. Men jag är inte där. Jag skrattar mig igenom hela föreläsningen. Kan liksom inte sluta, fast jag vet att det är elakt, fast jag fattar själv att jag beter mig som en pubbeunge. Allt är bara så absurt. Vad är predikatet i den här meningen, ringer det ingen klocka?! Det ringer så många klockor överallt att jag inte hör mina egna tankar längre, viskar jag och sedan sitter jag och mattias och fnissar resten av föreläsningen. Jag har slutat lyssna sedan jag kom dit och ritar av proffessor lars-gunnar i mitt prickiga block istället. Hemma berättar viktor att jag haft panik under natten, men jag minns ingenting. Det är också konstigt för det gör jag nästan alltid. Men jag känner det. Det måste vara så. Det molar överallt och jag sitter och lyssnar på gamla kentlåtar. Jag vet fortfarande inte riktigt om jag är vaken eller om jag sover. Jag håller förmodligen på att bli galen.


Men på riktigt, jag vill verkligen ta hand om mig själv. Jag ska svepa in mig i en filt när det allt gungar såhär. Jag ska vagga mig själv och jag ska sova i hundra år om det behövs. Jag vet att det kommer en dag då jag kan tänka klarare. Och jag ska fixa saker och ting när jag orkar. Jag ska hålla kvar mina fötter på jorden.

It takes a fool to remain sane.