Om jag skulle skriva en bok.

Så skulle det förmodligen vara för att det anses som det absolut största man kan göra med sitt skrivande. Och med det sagt, så skulle den handla om storartade känslor som legat gömda väldigt länge. Saker som skulle vända hela världen upp och ner. Folk skulle kräkas och jubla och gråta. Livsavgörande ögonblick skulle följa på känslan av boken jag skulle skriva.

Den skulle vara eftertraktad bland förlagen, förstås, och man skulle vilja kategorisera den som nytänkande feministisk samtidslitteratur. När den första journalisten skulle göra sitt reportage om mig skulle hon fråga varför jag inte gick med på det. Och då skulle jag svara:

För mig finns ingen kategori som heter feministisk. Märker man inte ut något bara när det avviker från det som är självklart? Jag tycker att ANTIFEMINISTISK skulle vara en kategori. Då hade man haft en bra stämpel att sätta på alla böcker som bygger på bilden av vår värld som indelad i två absoluta läger. Folk skulle ju i alla fall kunna få en varning.

Sedan skulle det nog inte bli någon uppföljare, jag skulle ha sagt mitt.