Jag vet ju så väl: det är precis det här jag har längtat efter.

Att diskutera tills huvudet bultar. Människor som ger mig andra perspektiv. Information som flödar in under huden. Att vrida och vända tills hela världen är in och ut. Hörsalar som till och med luktar kunskap.

Mitt inre som luktar uppgivenhen.

Emma säger till mig att om man stirrar upp i rymden så kan man faktiskt inte lura sig längre att marken är ner och himlen är upp. Faktum är att jorden är rund och vi sitter fast i den på grund av dragningskraften. Vad spelar det då för roll att jag har fötterna på jorden i mitt cv? Om dragningskraften upphör så ramlar jag ut.

Vad spelar det då för roll att jag är bra på kritiskt tänkande i mitt cv? Om min enda lilla grundläggande känsla av vad som är jag, vad som är rätt, vad som är fel, vad jag står för, vad jag tror på, upphör(eller sakta luckras upp och förintas) - då ramlar jag ut.

Då kan jag stå där med fötterna på jorden mitt i mitt kritiska tänkande på humanistiska fackulteten. Jag kommer ändå falla ut i rymden. Och vad händer där? Blir jag galen? Dör jag i syrebrist? Väljer jag att istället bli en frälst mamma som låter pojkar vara pojkar, shoppar upp min heltidslön på överflöd av snygga kläder, bejakar min man som jag håller ihop med livet ut trots att det är märkligt tyst hemma?

Universitetet. Jag vet att det är precis det här jag har längtat efter. Men jag klarar det sämre än jag väntat mig.

Fast någonstans har jag ändå den lilla gnagande känslan av att jag hade kunnat göra det så mycket bättre om jag hade sluppit att deala med smalhetsprat, parsamhetspress, karriärval, statuskläder, resenormer, festfyllaförväntningar och jeansreklamer samtidigt.

Därför måste jag i alla fall gå in på blocket och titta på stugor.