Det finns ändå någon slags värme i botten av min arma mage. I små, utvalda stunder. Ibland på kanske en spårvagn i oktober när luften är mjuk och det regnar röda löv över vasaallén. När jag går igenom alla mina människor i huvudet en och en. När jag flyttar undan en metro från stolen och blundar i huvudvärk. När jag klubbas av hur jävla bra jag har det.