Utanför fönstren faller mörkret först, sedan löven, och så snön.

Här inne jag och tårarna. Här går dagarna, tiden, musiken varm.

Jag försöker orka. Jag försöker leva. Jag försöker förstå och acceptera förändring och jag försöker kämpa för det som betyder något.

Men,

plötsligt får jag en känsla av att jag har varit samma jävla människa hela livet. Nya tårar på ett nytt blått golv bara. Samma syn, samma kramper. Som att jag alltid bara har velat precis samma sak som jag vill nu.

Som att jag aldrig kommer få det.

En hand som jag nästan hållit hela mitt liv. Ett löfte som jag nästan fått. Nästan en hand om ryggen. Någon som nästan känner mig, nästan ser igenom mig. Någon som alltid nästan älskar mig.

Det är ingen som oroar sig.

Någon som nästan oroar sig. Resten får jag klara ensam.

Men det gör jag inte.