Dagarna är så jävla svåra. Jag försöker göra saker i rätt ordning men jag glömmer att äta och kommer bara ihåg att flytta runt pynt på en byrå, fram och tillbaka, och timmarna går. Sedan blir jag svag och då blir jag ledsen.

Jag tänker att jag håller på att bli gammal.

Jag tänker fastän jag inte vill att jag håller på att falla ihop.

Och det passar inte, jag är inte ens trettio, jag ska hoppa på min utbildning igen, jag måste gå en kvällskurs för att få bo här i lägenheten, jag har två extrajobb och två arbetsintervjuer och jag har ett gudbarn som ska komma när helgen tar slut. Det passar inte att falla ihop.

Jag borde vara, skulle vilja vara, ung och stark. Jag skulle vilja vara pigg och klar. Jag borde känna mig som toppen av civilisationen.

Jag skulle önska att jag inte behövde känna att döden hela tiden flåsar mig i nacken. Jag har så dålig kondition så jag kan inte ens försöka fly. Jag har ont och jag ger upp hela tiden.

Ibland undrar jag om vissa personer får leva ett komprimerat liv istället för ett långt och eftertänksamt. Ibland undrar jag om jag blir gammal innan trettio för att jag började supa när jag var tretton och för att jag fick sorg och ångest när jag var... fyra.

I alla mina olika vrår är det liksom grötigt.

Imorgon. Imorgon ska det bli en ny dag. Jag kanske ska orka gå upp, inte känna trycket direkt när jag slår upp ögonen. Imorgon skiner kanske solen och jag orkar kanske ta mig ut innan galenskapen tar mig. Imorgon ska jag kanske orka hugga i här i livet. Jag kanske inte ska klaga på min kropp och min hälsa och mitt skick mer. Jag kanske ska orka nära en bättre självbild.

Jag kanske ska bli ung igen med tiden.

Kanske ska jag känna att dagarna blir lättare.