Jag tror att det absolut sorgligaste som finns är att när man väl har någonting som är bra här i livet, då går det inte, man kan inte, det ligger helt bortom en människas kapacitet, att ta vara på det.

Man vet om det hela tiden, man låter värdefull tid rinna förbi.

Man kan inte förklara varför det storslagna aldrig blev av. Om någon skulle fråga, efteråt, då skulle man lida den djupaste av ånger och man skulle aldrig kunna peka på vad som egentligen hände. Det vara bara det att dagarna gick.

Det krävs av en att man har en vardag men samtidigt som man bygger upp en så monterar man också ner allt det grandiosa som skriker i ens bröstkorg. Och det finns inget annat sätt att leva ett liv.

Det går inte att visa, uttrycka och leva den kärlek man känner för någon i varje given sekund. Det måste bli ett tillstånd, ett tillstånd där man på något sätt "vet" utan att man gör allt. Det går inte att göra allt hela tiden. Men även fast det är en fullständig omöjlighet så gnager det på en, en slags förnimmelse av skuld.

Man vet att det inte går, men man vet lika starkt att man borde.

Man vet hur det skulle kännas om en person inte fanns, men inte helt och hållet hur man ska förvalta att någon faktiskt gör det. Så är det att vara människa. Det bara värker.