Tillbaka på en plats jag varit på förut. Det är samma uppgift, samma jobb för samma person. Men i en annan kropp, i en annan roll.


Det är såhär man vet att tiden går.


Tio år sedan.


Igen. Vita rockar i korridorer som luktar rent och sjukt på samma gång. Pumpar på alla väggar, skyltar med ord jag inte förstår. Symboler. Jag har dödsångest. Ändå känner jag mig hemma här. I ett hus där människor är sjuka, dör. Platsmuggar på alla toaletter och kaffe som river i halsen. Allt är som då.


Förutom jag.


Jag minns att jag skrev. I smyg. Jag använde tiden. Det var en hisnande känsla.


Idag är det inte samma sak. Jag är inte lika rädd längre, inte lika liten. Jag pratar med personer nu, presenterar mig. En vuxen som presenterar sig för en vuxen. Ingen tycker att det är konstigt längre. Ingen tänker oj vad ung. Det är både skönt och sorgligt.


Jag behöver inte bevisa att jag tar mitt ansvar, att jag gör rätt. Alla tror det, och jag gör det. Då uppenbarar sig något nytt som man inte vet när man är liten. Att man också FÅR inte ta sitt ansvar och göra fel.


Jag skriver igen, utan att vara rädd för att bli påkommen. Med tanken att jag tar en paus bara.


Det är så man vet att tiden går.