Tillslut så gråter jag igen.

Jag försöker prata om det som är viktigt. Jag tänker verkligen, går in i tankarna. Så tittar jag på bonusfamiljen på svt en dag i februari när det blivit mörkt och då bara känner jag; livet. Hur ska man någonsin få grepp om någonting?

Jag saknar saker.

Jag saknar hur livet var innan det blev som att vi blev till för en massa annat än det vi känner.

Jag saknar någon sorts frihet som säkert aldrig har funnits.

Jag saknar att få tänka åt sidorna, istället för bara framåt.

Jag saknar det öppna, det som var utan ramar.

Jag saknar farorna, att det fanns saker som kunde gå fel.

Jag saknar att kunna välja, att vända och vrida.

Jag saknar att kunna vänta lite med allt bara.

Jag saknar hur de enda banden som band oss till varandra var våra händer som grep tag.

Jag saknar livet utan institutioner.

Allt det här tänker jag på när jag tittar på bonusfamiljen. Hur man lever och man håller på och hur man försöker hela tiden. Det gör alla andra också. Men jag blir inte kvitt känslan av att det är någonting som vi missar, som vi egentligen vet, men som vi glömmer. Som vi fortsätter att glömma. Jag saknar det. Allt detta tänker jag, jag erkänner alltihop i mitt hjärta.

Och då gråter jag.

Så lyssnar jag på i Den stora sorgens famn och då bara gråter och gråter och gråter jag. Jag kan inte tro längre att det gick veckor utan att jag grät. Hur jag någonsin kan ha gjort någonting annat.

I den hårda tidens brus
finns det skrik som ingen hör
Allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör

Alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig

Hör du mig? 
Kan vi nå varandra?