Att vänta en hel minut på att det börjar. Det går inte, jag kan inte det. Måste flytta fram direkt.

Ett ledset piano och en röst som skälver desperat.

"Jag har stannat hemma ända sen du drog, utan dig rasar min värld ihop"

Jag har inga känslor alls för Stockholm. Men jag vet ju vad det är att känna sig liten.

Det är som att jag inte hinner. Jag måste börja om igen hela tiden. Spela igen. Spela igen. 00:54. Jag hinner önska att jag kunde lära mig att spela det där själv, men jag hinner inte komma ner i djupet i mig själv. Inte tillräckligt långt.

Jag vet inte, tiden går väl.
Jag vet inte, det går väl inte hur länge som helst att leva på ett rus.
Jag vet inte, man börjar väl glömma.
Jag vet inte, man börjar väl komma ihåg. Vad som var viktigt egentligen.
Jag vet inte, man hittar väl tillbaka.
Men jag vet inte, till sig själv?
Jag vet inte, är det här jag?

Inga tårar på hela året.

Jag försöker med andra låtar, vet att jag har det inom mig idag. Tänker någonstans att det vore bra för mig att gråta igen. Det är inte helt klart varför jag tänker så men det gör jag i alla fall. Kanske vill jag bara känna igen mig själv. Och det börjar jag göra nu.

Men jag kan inte riktigt avgöra om jag gillar det eller inte.