Tvåtusentolv skrev jag tydligen att "det finns en smärta i att livet går vidare hela tiden oavsett vad man gör". Jag läser detta fyra år senare och tänker att vad fan visste jag egentligen?

De här dagarna i vakuumet efter allt. Kanske är det veckor nu? Det känns som att tiden har stått still samtidigt som det vilar en aning om att allting bara händer i periferin. Det finns en luft som inte går att andas och det finns tankar som inte går att tänka. För då skulle själva livet rasa samman som ett korthus i vinden.

Jag vill liksom ingenting egentligen, inte av det oväsentliga.

Jag vill inte äta färskpotatis. Jag vill inte sitta på balkongen. Jag vill inte odla tomater. Jag vill inte åka på bröllop. Jag vill inte titta på fotboll.

Jag vill egentligen bara stänga alla fönster och inte gå ut mer på hela sommaren.

Men jag gör inte det för,

jag är så livrädd att ingen skulle komma och hämta ut mig.

Det finns en trötthet som inte går att rå på, som man måste ge vika för. Det finns ett slut på mina ord som jag inte lyckas hålla undan. Jag tittar bort för att jag inte kan säga någonting. Det finns inga fasader att hålla upp, inte som jag orkar bära. Ingenting går liksom längre. Det är som det är, det går inte dölja. Min blick är simmig och mitt huvud tomt. Det finns känslor som inte går att känna. Livet bara värker och är tungt att bära.

Det jag har, det är serier som bedövar - och så är det tiden. I tiden finns det sista hoppet. Om ingenting annat kan, så kanske tiden kan förändra någonting.

Tvåtusensexton säger jag att det finns en lättnad i att livet hela tiden går vidare oavsett vad man gör.