Jo de ringer, och jo jag får jobbet och jag jobbar i ett halvår och skriver ingenting såklart.

Jag flyttar bort från ett kollektiv, bort från en sammanhang, och samma vecka slutar jag jobba, slutar jag i ett sammanhang.

Men det är inte bara det, det är saker i en lång kedja där det har varit omöjligt att urskilja varje länk för sig.

Jag ser på hashtag på svtplay som handlar om instagramupproret och jag tänker att man har ingen jävla aning om vad man drar igång. Ett litet klick, eller en mening, en liten vilja eller ett förslag. Ett samtal, några ord om hur man tror att allting är. En blick. Tårar eller inga tårar. Ett försök och flera försök, att vilja nå fram.

Någonting vill jag säga den här gången som inte är en floskel och som inte är svår konst, det kanske är detta: det går utför. Jag håller på att förlora, att tappa fattningen.

Jag håller på att hitta orden för det.

Ensamhet. Förlust. Smärta.