Det blir lördag, men inget lördagsväder. Det gör mig ingenting. Jag hinner tänka både att helgen är ett jävla påfund som bara påminner om det jag inte kan göra när jag hela tiden jobbar (det vill säga mitt liv)   men också att det är väldigt bra att hinna känna. 

Jag går runt till den gråa himlen och återupptäcker steget. Öppnar balkongdörren, släpper in regnet samtidigt som hon skriker: 

det finns inga vägar ut

det finns inga vägar bort

det finns inga vägar tillbaks

det finns ingaaaaaaaaaaaaaaaa

Kanske kan jag klara av det här livet? Kanske kan jag hitta en kompass någonstans innanför revbenen och till och med våga orka vilja klara gå efter den.

Kanske är det alltings recept? Vräkande regn, tid. Människor som finns.