Någon slags vår har trevat sig fram, utan att jag märkt det. Så brukar det inte gå till. Mörkret som har varit, det vädermässiga, har inte ätit upp mig i år. Det kan vara för att tiden går fortare nu. Men det kan också vara för allt det andra. För det som känts mörkare än folktomma mornar i brunnsparken klockan sju i januari och det som har frusit hårdare än reumatiska fingrar inuti för tunna jackors fickor. Jag minns att jag tänkte: Det är bara en brytpunkt. (det är bara en brytpunkt det är bara en brytpunkt det är bara en brytpunkt). Vi måste bete oss som att vi blivit vuxna nu, vi måste göra det på deras villkor först för att kunna känna att det inte var något för oss. Jag klamrade mig fast vid den tanken som ett panikslaget barn. Det var hoppet som dunkade bakom mitt trötta, kuvade hjärta.

Alla mina vänner sa saker som: Jag måste ta det här jobbet. Det är dags att inse. En flytt blir högst nödvändig. Och: Den här hösten bär på något som inte kommit förut. En ängslan som tvingar till handling. Ett sviktande golv. Hala händer som glider iväg. Någon slags baksmälla.

Ångest. Illamående. En obotlig trötthet. Jag satt på divanen och väntade på att bli nykter.

Och idag: Det känns som att den här våren kommer bli så bra.

Nu vill jag göra det på vårt sätt.