Ibland tänker jag på, det finns så mycket inuti min kropp, bakåt i min tid, utblandat i mitt blod som ni inte tänker på när ni pratar med mig. Kramar mig. Skrattar med mig.

Att allt har varit så svart, och därför är svart. Som en seg, tjock tjära som rör sig långsamt i alla skrymslen av mitt innersta. Som inte syns på mina bleka hud och i mina skrattrynkor. Som inte ens syns i mina rena saltvattenstårar eller hörs i min klara, arga röst. Allt som har byggt mig, gjort mig. Jag är arg nu, jag ser kontext. Men jag är också en bottenlös sorg och förtvivlan. Jag är en rädsla för att det bara ska gå vidare och aldrig ta slut.

Det här är min berättelse, det här är äntligen jag. Det är inte hela sanningen, men det är en början:

Hur ska jag förklara varför jag ville försvinna? För det var det jag ville. Jag ville absolut inte sluta äta, det var bara en väg till försvinnande. Jag ville inte springa i timtal på ett band i en källare, det var det vidrigaste, mest ångestfyllda jag visste. Det fanns ingen lättnad där nere. Det fanns ingen lättnad bakom busken på baksidan. Förutom möjligen tanken på att det var ett steg närmare försvinnandet. Jag ville bara försvinna. Kanske vi måste ställa oss både frågan; från vad? och; till vad?

Från vad? Från en kropp som jag aldrig haft, bara varit fångad i. Från din killes svarta ögon, från tankarna på vad han gjorde mot dig när jag inte såg. Från den misslyckande medelmåtta jag alltid känt mig som. Från dig. Från din tomma blick.

Till vad? Till en plats av minimalt fysiskt utrymme förbytt mot mentalt. Till någonstans där jag kunde få säga något om all skit eftersom jag hade lyckats jaga bort min kropp. Till någon som hörde mig, såg mig. Till räddning, jag var bara ett barn. Till dig. In i dig, bakom din tomma blick. Till det du upplevde. Vi hade ju alltid varit sida vid sida, också på väldigt mycket ont. Men här försvann du, du bara försvann. Jag ville efter. Jag ville hämta tillbaka dig och vart kunde du finnas? Jag var tvungen att gå dit du hade gått för jag tänkte att där kanske jag skulle hitta dig.

Min ätstörning var ett sätt att leta efter dig. Att leta efter mig själv. Att leta efter någon som kunde förstå, förklara, bry sig och hjälpa mot allt. Mot all tjära.

Jag brukade tänka: om jag bara hade fötts otroligt smal. Då skulle jag inte behöva det här. Det hade ingenting, noll, inte något alls, med att vara snygg att göra. Jag önskade det därför att jag ville finnas, få plats. Och ironiskt nog: det får du inte om din kropp tar någon plats. Då är du en Vanlig Misslyckad Tjej och den lilla klumpen som sitter precis under din navel säger till dig och till alla runt dig att du inte får prata. Du får inte ifrågasätta. Du hörs inte, syns inte. Du kan bara äta mindre, träna mer. Det är receptet på allt. Jag ville förbi det, bortom det. Jag ville äta så lite och träna så mycket att jag aldrig skulle behöva svälta eller träna igen. All ansträngning var för att bara få vara, få vara och finnas. Jag tänkte att det skulle komma sedan.

Och jag är ledsen nu, jag kommer nog aldrig sluta vara ledsen för att jag inte kunde till exempel:

Ta dig i handen, se dig i ögonen, säga; du behöver inte honom för han gör dig bara ont, du behöver inte göra det här, vi kan gå härifrån tillsammans.

Ringa din mamma och pappa, säga; ni måste hjälpa till, det är ert förbannade ansvar att hjälpa henne.

Stå med båda fötterna på marken, med lugn röst säga till honom; du är sjuk. Det här är inte kärlek. Du måste ha hjälp att göra något åt dig själv, jag accepterar inte det här. Jag kommer aldrig förlåta dig för det du har gjort mot min bästa vän. Du ska försvinna, nu.

Säga till mamma och till pappa; hur kan ni inte säga något? Mitt liv faller i bitar och jag är bara ett barn. Det finns ingen runt mig som gör något och jag är helt ensam. Hur kan ni stå och se på?

Säga till min pojkvän; om en älskar någon, då låter en inte den gå sönder framför ögonen på en. Det här är så svårt därför att du inte finns här.

På alla fester, i alla ensamma rum, i alla bilar; tja, skjuta dem. Gå in och säga; såhär gör du inte mot min vän, inte mot mig, inte mot någon. Nu måste du tyvärr dö för att du struntade i vad ett människovärde är. Hejdå.

Istället tänkte jag; nu måste jag dö. Jag måste försvinna, för att han och han och han och han och han struntade i vad ett människovärde är. För om jag gör det kanske någon ser. Kanske frågar någon, varför ville malin försvinna? Och någon kanske skulle säga, kanske förmodligen jag själv eftersom jag var ensam med min vetskap, jag skulle kanske skriva ett brev eller tala ifrån försvinnelsen: jo, det var därför. Det var såhär det var. Jag skulle få en röst och med den rösten skulle jag berätta allt. Jo, det var därför och därför och därför. Helvete gör någonting åt det.

Gör någonting åt det.

Gör någonting åt killar som luktar i sina flickvänners trosor, som skriker och tvingar, som pressar och slår, puttar ner i marken, håller fast, som inte finns, inte frågar, som tränger sig in och förstör, som inte orkar lyssna och bry sig, som inte kan prata med sina flickvänner, som inte sträcker ut en hand. Gör någonting åt alla pappor som aldrig kommer till undsättning, som aldrig pratar, som aldrig säger något på riktigt. Gör någonting åt alla killar som trycker ner ens huvud, som drar upp ens kjol, som pressar in sin tunga i ens mun, som tar fram sitt kön och drar i ens händer, som håller fast ens armar.

Mina händer. Har det någonsin varit jag som har bestämt över dem? Jag tror att om det hade varit det det så hade jag slagits mycket mer, och hållit mycket mer i handen. Hatat och älskat mer.

Men eftersom ingen gör någonting åt allt - så blir vi ätstörda. Och sedan får vi skulden för det. Och sedan får vi leva med det, med sviterna efter det. Kanske kommer vi aldrig ur det. Och sedan förminskas det. De säger att vi är unga och påverkade av ideal, att vi vill passa in och vara fina. De ljuger. Det är inte sant. Allt vi ville var att få finnas, men det fick vi inte. Vi fick ätstörningar. Och vi fick skuld.

Jag fick en tjära som jag bär med mig i alla skrymslen av min kropp. Jag kämpar nu, hela tiden, för att göra något åt allt. Men på ett sätt är jag redan så sargad. Det är det ni inte ser när jag ler, skämtar, när jag diskuterar och håller om. Ni ser inte tjäran men jag vet att jag hade kunnat vara något annat om jag hade sluppit det här.

Det är en bottenlös sorg som aldrig kommer gå över.