Äntligen är det tillbaka. Sakernas tillstånd. Göteborgs himmel som jag känner den; gråvit med revor av regn. Mitt kaffesug. Mina diskplockssargade fingrar som åter klapprar över tangenterna. Jag behöver kända punkter i allt som oundvikligen känns nytt till den här hösten.

Vänner ska utbilda sig, till Något. Vänner går ut och tar ställning. Vänner blir med riktiga jobb. Vänner försvinner. Det är av praktiska skäl. En ska inte vara ledsen.

För första gången får vi den antydande "det kanske blir en liten... ja, någon gång". Det är ingen fråga så en behöver inte svara men ändå så känns det så. Som att en måste förhålla sig så vi skojar, vi är tysta. Väntar på att det ska gå över. På att få vara oss själva igen.

Snart är jag inte berättigad att åka på västtrafiks ungdomsbiljett längre, inte tillåten att gå gratis in på alla muséer i staden, kan inte tågluffa med det billiga interrailkortet, måste betala mer till sj när jag ska hälsa på min familj. Det betyder inte bara att det suger. Det betyder också att samhället jag lever i förväntar sig att jag ska ha velat klart, tänkt klart, valt klart - till och med utbildat mig klart och klippt mig och skaffat ett jobb som ska göra att jag ska kunna betala lite mer så att andra som är yngre ska kunna få betala lite mindre. Jag har inte klippt mig på fem år.

Det här är ingen upprivande sorg, ingen vild frustration, ingen panisk ångest. Kanske är det just det som gör att jag inte riktigt känner igen mig i min egen stad, i mina näras ansikten, i min spegelbild. Det rasar inga hus i mig nu, det sprakar inga fyrverkerier. Det är mer som att jag hittills i hela mitt liv har valt att spotta ut klumpen som river i halsen men insett, då den alltid kommer tillbaka, att jag på något sätt måste leva med den i mig - och därför sväljer. Och allt är som tyst.

Det är inte som att jag tror att det alltid kommer vara såhär, det är inte som att jag inte klarar mig. Det är mer som att jag gör det - och därför inte riktigt vet vem jag är.

Jag går runt med den diskreta känslan av att någonting håller på att försvinna från mig men så fort jag ska sätta fingret på vad så glider det undan, in i mörkret igen.