Vad har "hus på landet" "liten stuga" "hyra gård" och så vidare och så vidare och så vidare gemensamt? Ganska mycket i och för sig men nu tänkte jag just på mitt liv, vilket jag ofta gör. Jo: det det enda jag har googlat på idag. Jag vet inte. Jag tror inte att allt skulle bli så jävla idylliskt. Men så jävla överidylliskt är det väl inte mitt i stan heller?

Jo. Det är ju just det det är.

Mitt i den här stan.

Till och med: min mamma, min pappa, min lillebror och hanna är vad jag saknar här. Det som hindrar mig från att säga att jag har allt i den här stan

De jag älskar är ju mitt allt. Trots allt.

Men också detta: om det är det jag ska väga mot hela livet kommer aldrig någonting annat duga någonsin och jag kommer sitta på precis den här stolen med den här lilla grå dynan och knappra på dessa tangenter fram till den sista dagen i mitt liv.

Varför tänker man så mycket och testar så lite?

För att jag alltid väger det jag tänker på mot dom jag älskar. Och hur ska någonting någonsin kunna vinna då? Det finns det ingenting som kan.

Jag brukar ju säga att hur mycket man än älskar människor så kanske man ändå ibland kan behöva testa något annat. Att det inte behöver vara något dåligt eller fult. Att relationer kan klara och många gånger till och med må bra av det.

Jag vet inte om jag passar här. Ibland gör jag det, och jag vet att jag passar bättre här än på någon annan plats jag bott. Ändå kan det hända att jag tänker att jag skulle behöva testa någonting annat.

Men ensamhet skulle inte göra mig lyckligare, jag tror inte det. Lukten av djur och halm, tystnad, ett stort avstånd till den där tron att man måste vara någon, mindre informationsflöde och att skippa konsumtionshets skulle förmodligen det. Men inte ensamhet.

Så... jag hittade till exempel en herrgård med nio sovrum, fyra kakelugnar, massa trädgård och 137 kvadratmeter biyta "till verksamhet".

Men jag antar att man inte alltid kan ta med sig hela sitt liv. Jag tror jag måste lära mig det.