Livet nu är stillsamt, och ändå känns det som att dagarna försvinner för fort. Varje kväll när klockan är 21.54 önskar att den vore sjutton. Jag vill oftast inte släppa dagen. Därför att jag oftast tycker om den. Jag känner ibland att jag har lust att göra något, men att det inte heller är bråttom. Det är två bra känslor. När man efter väldigt lång tid känner saker börja gro, då känns det som att livet bekräftar det man hoppades. Att kraft någon gång föds om man låter den - det är en utav mina finaste lärdomar. Nu vill jag att livet ska vara långt. Jag kommer ihåg hur jag sa att om det fanns en knapp som kunde avsluta mitt liv... Det här är ett officiellt tack till mig själv för att jag slutade leta efter den knappen. För att jag tillslut istället lärde mig, att det här livet är mitt.