Den gemensamma världen går ideligen sönder. 

Jag älskar att få vara på universitetet. Jag älskar att få gå längst ner i något arkiv på biblioteket och följa bokstäverna på skyltarna fram till en dammig gammal bok utan titel på framsidan. Jag älskar att undersöka, att analysera. Jag älskar att tänka och att känna. Jag älskar att läsa teorier och tankar som andra människor tänkt, om varför världen är som den är och hur människan fungerar i den. Jag älskar känslan av att vara en del i ett sammanhang och i en tradition; på 70-talet gjorde man också det här, och på 60-talet, och på 50-talet. Jag förstår hur jag ska titta i böcker från 1800-talet, för det är på samma sätt som jag tittar i de nutida, och jag älskar känslan av att komma nära den som författaren var då, när den skrev. Jag älskar tanken på att den också var jag en gång. Någon som läste andra, tänkte, kände, och sedan skrev. Jag älskar att få vara i den här världen. Jag älskar det existensiella i det.

Den här känslan kan ett litet citat trigga igång ändå, och det är fint.

Jag får bara hålla hårt i den genom huvudvärk, stela axlar, skrikande barn över skype, tidsbrist, avsaknad av social kontakt, ett spinnande huvud och ett kaffebankande hjärta om nätterna.