2016

Från 2 januari klockan 18:21 har jag en anteckning i mobilen som heter "2016".

Jag minns hur jag försökte, men verkligen inte kunde, sammanfatta det jag kände i ett enda ord. One little word; att välja ett ord som man vill bära med sig genom det kommande året. Ett ord att falla tillbaka på, ett ord som kan hjälpa, ett ord som kan hålla en i handen och påminna en om vad det nu var igen som man tyckte var viktigt att tänka på. Så inför det här jävla årets början blev det istället en sörja av text och jag vet att jag hoppades att jag skulle veta vad jag själv hade menat.

Exakt såhär står det:

Ta magkänslan på allvar
Säga som det är
Våga
Mod
Allvar
Ta tanke till handling
Uppriktighet
Bygga upp något verkligt, ärligt
Vara sann mot mig själv
Vara sann mot andra
Börja
Ta riktningar
Handla
Göra det som känns rätt
Lyssna inåt och stå för det utåt
Klarhet
Låta saker förändras
Riva ner och bygga nytt/bygga upp
Uppbyggnad
Närvarande i mig själv
Närvarande i relationer
Tillåta saker att bli på nytt
Ödmjukhet inför livet
Följa med i förändringar
Aktiva beslut istället för stå ut
Sitta stadigt på en flotte i ett stormande hav
Krama de jag älskar
Hålla hårt - men också släppa om det krävs
Ta tag igen
Göra vad som krävs
Leva med tydlighet
Tränga ut ur ludd och tillstånd
Säga
Känna
Göra
Andas
Göra om göra rätt (göra fel)
Välja och välja om
Våga förändras
Hitta tillbaka, hitta nytt
Kanske lämna
Släppa taget
Kliva ur
Backa 
Kliva åt sidan
Gå framåt
Se klart
Inse
Ta livet på allvar

Och helt ärligt, jag vet inte vad som är hönan eller ägget här men när jag läser den här listan tänker jag bara kaos, och jag kan fortfarande inte sammanfatta det i ett ord. Även om jag nu sitter här med facit i handen. Och mycket riktigt, 2016 har varit ett jävla smatterband av katastrofer, fall, misslyckade försök, dånande huvudvärk och panik men lika mycket av kärlek, lycka, eufori, tillförsikt och funnen ork att göra om igen när saker inte har blivit så bra som man tänkt sig första gången.

Fyra barn och tre bröllop, kändisar som dött och galningar som blivit presidenter. Bröder som legat på psyket och systrar som flyttat hem till mamma och pappa.

Jag som flyttat ifrån en flock. Men tillslut faktiskt också, efter blod, svett och miljoners miljarders tårar, flyttat TILL något. Något stort och kärleksfullt. En pyttig plats i en halvstor stad på ett hörn högst upp, 49 kvadrat av att vara önskad här hela tiden. Varit så instängd mellan de här väggarna hela sommaren, ville aldrig gå ut egentligen. Börjat känna tillförsikt med höstvindarna som kom över balkongen. Jag minns hur jag skrev att det är så många steg som ska till, första gången vi ska sätta upp vår julstjärna i något utav fönstren här, bland så oändligt mycket annat. När jag skriver det här är det just den stjärnan som lyser upp det här rummet som jag kommit att älska och jag vet nu, jag vet vilket fönster den sitter i och detta har blivit mitt hem. Det har hänt under 2016.

Relationer som gått i spillror i dyningarna av alla omständigheter. Jag kan knappt skriva orden om hur hopplöst mörkt allt har varit, om när hjärtat gått i tusen bitar för att det inte gick. För att vi inte nådde varandra. Det svåraste som finns, när någon du vet alltid kommer finnas där bara inte gör det. Inte kan, inte orkar, inte vill. När du själv inte längre orkar. Det har hänt, igen, 2016, och det har varit totalt jävla svart. Men också detta: spillrorna faller till marken i slow motion efter de värsta explosionerna. Ljudet skär och skriker i kroppen, man ligger ner i fosterställning. Man kanske aldrig vill resa sig igen. Men det finns en mikroskopisk frihet i att allt går sönder, den som bara finns i död och förödelse. Det finns ett fuck-it, ett nu lossar banden som betytt så mycket för mig. Man reser sig, man känner spillror snöa över en och eftersom man inte längre har rätt att bry sig så låter man dem falla, och tillslut lägger de sig på marken. När man orkar sedan, då kan man gå runt och plocka upp olika spillror, vända och vrida på dem, titta i olika ljus. Vissa slänger man tillbaka i djupet för alltid. Kanske många, de flesta. Men vissa, vissa minns man om att det här var viktigt, och det här går att göra något nytt av. När allt är förstört kan man också börja bygga något nytt där man vill. Det har börjat hända, 2016 har det precis börjat hända. Kraschen och kraften.

Och så du, du nya lilla människa, som kommit hit. Jag kan inte ens skriva om dig utan att gråta. För att jag känt din mamma i över tjugo år och älskat henne varenda en av dessa dagarna. För att jag vetat vem hon var innan hon någonsin tänkt på dig, men också alla de dagarna hon har tänkt på dig, och velat att du skulle bli. Den dag hon fick veta att du faktiskt skulle komma hit, hon ringde mig och hon sa att det kanske känns konstigt. Men jag kände bara att det var den största dagen i mitt liv. Sedan, långt senare, kom allt det andra. De dagarna hon sedan väntat på dig, väntat och våndats. Vi har suttit på caféer, din mamma och jag, och pratat om vem du kanske är och hur du kanske ser ut och hur man kanske kommer att tänka och känna runt dig. De dagarna när graderna sjönk i början av november, när hon kände sig konstig och fick ont i benet efter bion. När vattnet gick och fortsatte gå. Och så den dagen när oron kom, när snön föll, när jag bad till gud. När jag drack vin och försökte stå ut, försökte vara normal, försökte prata med folk, försökte att inte smsa igen och försökte tänka att de hör inte av sig nu för att det är fullt upp men det går bra det går bra det går bra det går bra. När bilden kom i telefonen, på dig och på henne. Du såg ut som en pytteliten citron och världen rämnade och tårarna forsade i ett mörkt rum som tillhörde en kusin på en fest. Ett barn jag pratat med hela kvällen kom in och med mascaran längs kinderna tittade jag på henne och sa "min bästa vän har fått ett barn, jag gråter för att jag är glad, för att allt har gått så bra". Hon sa ingenting, utan gick ut till sin mamma. Och jag stod kvar och såg ut genom fönstret i natten, årets mörkaste tid, och du hade kommit hit. Jag ville träffa dig. Jag ville träffa henne, din mamma, min bästa vän. En sten hade släppt från mitt bröst, en nio månaders oro, och en fyra dygns stegring av den. Den 5:e november var den slut, du var ute, hon var tillbaka i sig själv. Livet började. Det hände 2016, även om jag fortfarande inte har förstått hur fan allting hände. Och nu älskar jag dig, från första stund. Du var en dag gammal när jag höll dig, alldeles tillknölad och fläckig, men du såg på mig med dina mörkt blå ögon och jag visste direkt; jag älskar dig nu. Det hände 2016 på ett sätt jag aldrig hade kunnat föreställa mig innan den dagen.

Och nästa bomb; bröder som ska bli till pappor, och mammor och pappor som ska bli till farmödrar och farfadrar. Livet går, dödsångesten består och blir på ett sätt starkare men på ett sätt mildare. Den närmar sig alltid, men man kanske ger upp mer och mer. Min bebis ska få en bebis och allt kommer tillbaka. Hur jag legat vaken varje fredag, lördag och andra högtidsdagar från att du var femton till kanske... jag minns inte när det slutade, men skräcken satt i bröstet i åratal. Du ringde tidig morgon, jag tolkade din röst. Den första lättnaden; du levde. Det andra, paniken; vad hade hänt med dig? Var du skadad? Hade du skadat? Säg ingenting till mamma, sa du alltid, och jag hade aldrig gjort det men oftast gjorde du det själv ändå, efter ett tag när det lagt sig. Men det var alltid mig du ringde tidig morgon, direkt efter, hjälplösheten, frustrationen och vädjan i din röst. Jag försökte på alla sätt, men visste inte hur jag skulle hjälpa dig. Antingen kanske jag gjorde det, eller så kanske jag inte kunde över huvud taget. Bara en gång skrek jag på dig, jag kom hem på morgonen efter och du satt i soffan och åt mackor. Tejpad, röd, gul och blå i ansiktet. Ditt fina lilla ansikte, helt förstört. Jag minns det svarta, dåliga samvetet som vällde upp i magen exakt samma sekund som jag skrek "vad fan har du gjort?!" och skakade om dig. Det var en av alla saker, en annan var snuset. Jag tänkte att jag borde ha räddat dig från det. Från allting egentligen. Våldet, tobaken, spriten, men kanske framförallt från den sociala pressen. Jag kunde absolut inte rädda mig själv, men av någon anledningen tänkte jag alltid att du, du borde ha sluppit. Nu väntar någon i en mage på sin pappa och den pappan är du, och du ska bli den som oroar dig för någon. Du som alltid varit minst, som alla har velat skydda, du kommer få bli störst. Det är så fint, jag går sönder när jag tänker på vilken underbar pappa du kommer att bli. Du kommer att börja förstå, långsamt, vad jag känt för dig hela mitt liv. Min lilla skatt, den jag önskade att jag kunde skydda men inte kunde. Den som ändå fick ge sig ut i livet. Jag ska bli en faster nu, till valborg, och du ska bli den största i världen för någon. Det har inte hänt 2016, men du har berättat det för mig i år, och jag har börjat vänta på det.

Och så saker jag nästan glömt, som hamnar i skymundan för allt det stora, men som ändå spelar roll. Jag fick ett jobb, jag insåg att det är det här jag utbildar mig till som jag ska bli. Jag hoppade av och jobbade, jag slet, jag fick en yrkesidentitet och massa kontakter. Jag fick huvudvärk och ett klappande hjärta. Jag grät på golvet på mitt kontor för att det var så okontrollerbart. Jag fick kolleger som blev vänner, på ett sätt jag aldrig känt. Människor jag tycker om. Jag började skolan igen, en ny klass, en bättre klass. Jag vred ut och in på mig själv och synade varför jag alltid hamnat fel. Jag försökte igen och jag hamnade bättre, mer rätt. Det gjorde jag 2016.

Jag blev full på ett bröllop, fullare på nästa och fullast på sista. Jag kan inte ens sammanfatta känslan, men det är någonting med att några har lagt så oändligt mycket tid och pengar på en enda fest och det märks. Det har varit en ynnest att få dela så mycket storslagna känslor. Ha börjat fundera så mycket på vem jag själv är och vilka jag känner sådana eviga band till och varför. Detta hände 2016 och jag tror att det inte kommer hända på samma noll-till-hundra-sätt igen, kanske kommer det komma något bröllop igen då och då, men inte som 2016. Inte som en krasch från ingenstans.

Jag skulle egentligen kunna hålla på i en evighet. Saker jag insett, den människa jag blivit, känslor jag känt. Minns att jag våndades hela sommaren och vred mig i plågor men sedan vet jag också att jag tänkte att "jag kommer minnas den här sommaren som att insikterna kom på löpande band". Det är inte alltid lätt. Jag vet varken var jag ska börja eller sluta när det gäller det här året. Me jag vet att det är på väg att ta slut nu, och att jag är glad att kunna knyta ihop säcken. Jag tror att 2017 kommer bli ingenting som 2016 var, det går nästan inte.

Så, vad ska man säga, det har inte varit så jävla lätt det här. Inte någon hit precis, det här året. Men 2016, du har ändå gett mig en ny plats att stå på här i livet och till exempel en ny relation, en ny liten person som tagit den största plats i mitt hjärta. Du har gett mig så mycket insikter om vad som varit och vad jag behöver göra, vad som komma skall, om vem jag egentligen är och vad jag egentligen har. Du har gett mig nya personer att vänta på, mitt lilla brorsbarn, kanske nya fina vänner i min nya klass. Men framförallt har du fått mig att förstå, igen, på nytt, att det finns några få personer i mitt liv som alltid har betytt mest och som jag alltid vill hålla fast i oavsett vad och som jag alltid vill gå tillsammans med. Du har fått mig att förlora något av det viktigaste, men också att inse att saker kanske kan gå att bygga upp på nya sätt igen. Men också att jag i det måste hålla i mitt hjärta, inte släppa det helt fritt. Jag ska bara släppa lös det nu där det verkligen är välkommet. Inte bara kanske, inte bara vi får se. För det fastar ju så himla lätt på allt och alla, mitt klibbiga, blödiga lilla hjärta. Litar så lätt på folk och tror så starkt och så mycket. Det kanske är en insikt i sig, det går liksom inte stoppa. Så gör jag, jag kastar mig in i saker och jag tror på dem och jag litar på människor och jag vågar - och det är fint. Men det förstör mig också gång på gång, slår mig i spillror, krasar sönder mig. Och det här kan jag säga för att jag har rest mig igen lite grann och jag kommer inte säga det nästa gång jag ligger ner men just precis nu; det är fucking värt det. För jag lär mig, jag går på. Nu är det slut, det här året, och jag är glad för det. Just nu tror jag på det jag hör i högtalarna;

Jag minns att mamma sa: "Glöm bort vart du kom ifrån".
Du får gå vilse nu, behöver inte fastna i nåt.
Och hitta vänner som kan älska om du inget har,
så vart du än tar vägen kommer dom att alltid finnas kvar.

För du vet, ja du vet, att det väntar nåt mer.
Efter natten så kommer ju dagen.
För du ser, ja du ser, att det väntar nåt mer,
bortom burkar och bänkar i staden.

Det kommer aldrig bli som förr, nej, bara bli bättre.

Bara bli bättre.

Hejdå, 2016, vi ses aldrig igen.