Kanske kan vara en del av processen att prokastrinera. Blir plötsligt upprymd över mitt utrymme här och att jag kan göra vad jag vill med det och att det inte ens behöver vara begripligt.

Lägesrapport för vetgiriga:
Älskar min tillvaro som är typ kaffe och att gå runt och frasa bland höstlöv. Och människor som växer om en ger dem tid (när en måste ge dem tid) = klasskompisar. Hatar att alla böcker skriver om samma jävla skit: följ dina drömmar. Påträffar detta svulstiga citat överallt numera. På dörren till NK, i personers poddar, på varje fucking föreläsning och i alla filmer som någonsin gjorts. Synd för jag brukade ju gilla film. Men det är vad det är.

Frågan är vad jag gör nu?

Stannar och är arg i tre år, lär mig deras vapen för att sedan använda dessa emot dem?
Eller drar och gör något annat?