Fjorton suger, vilken film. Tänk att jag hade glömt det? Nu ser jag den i barcelona. Jag är tjugofyra år och filmen är upphackad i nio delar för jag ser den på youtube. Det är för att jag bara har med mig en ipad hit och desperat försöker hitta bra sätt att titta på film på. I tankarna åker jag någon annanstans. Typ tio år tillbaka, kanske lite mer, kanske exakt så. Till knottvägen och lollos storfamiljs hus i ryd. Till en kväll och en känsla som jag minns som upprymd och hoppfull. Precis så som jag känner efter att ha sett filmen idag. Jag minns en låt som spelade från deras tv, det kanske inte ens var samma kväll men i min tanke blir det det. De sjöng att "jag vill också vara sjutton år och kär" och jag har letat efter den låten sedan dess för den fastnade på mig direkt. Så känner jag nu: jag vill också vara sjutton år och kär. Och framför mig ser jag ett samband. Varför jag gillar ungdomar, ungdomsfilmer, fascineras av ungdomstiden, har jobbat som fritidsledare, typ kärar ner mig i ungdomar. Trots att jag hela tiden säger att jag älskar att vara vuxen. För grejen är att det gör jag ju verkligen - men jag längtar tillbaka till känslan av att allting var så på riktigt, så som det känns som att ungdomar känner och kanske så som jag själv också kände en gång för längesedan. Det kan vara en efterkonstruktion, en sanning med modifikation, men likväl brinner mitt hjärta när jag tänker på det här. Och det är så jag vill leva, med ett hjärta som brinner. Så kanske är det inte att vara vuxen som är så tokigt, kanske är det hur jag lever mitt vuxna liv. För mig har ju vuxen alltid inneburit förmågan att välja själv, och det är ju det jag har längtat efter och också det jag har älskat sedan jag kom dit. Så nu tänker jag: om jag vill vara sjutton år och kär och gå runt med ett hjärta som brinner - då kanske det inte är just sjutton som är det viktiga.