Såhär är det att skriva för mig:

Ibland när jag skriver så känner jag: Shit! Det här är ju världens grej. Det är kul och spännande och jag har ALL makt här. Jag kan ju skapa vad som helst. Vad. som. helst. Jag kan säga allt som jag vill säga och ingen kan säga emot, eller, jag bestämmer vem som ska säga emot (i texten) och hur jag ska ge svar på tal på det. Och jag bestämmer hur det blir. Och jag lär mig massa och jag går utanför min bekvämlighetszon och jag utvecklas och stundtals blir det ganska bra.

Ibland när jag inte skriver tänker jag: Jag är för lat för att skriva. För bekväm. Jag gillar att ligga på divanen med min lillebrors yllefilt över mig och äta godis. Det är den jag är. Alla säger att man måste ha en sådan sjuk "go" för att kunna skriva, nästan snudd på vara manisk för att orka. Så är det inte för mig och det kanske inte gör mig så mycket heller. Jag trivs bra med mitt liv som liknöjd.

Ibland när jag SKA skriva däremot, det är då ångesten sätter in. Hjälp, vad fan har jag gett mig in på? Nu måste jag sätta mig ner och skriva det här. Jag är alltså tvungen, hjälp, hjälp, hjälp. Jag kan ju inte skriva? Jag har INGEN fantasi och kreativitet är bara något konstigt begrepp som jag har hört då och då, jag kan inte ens relatera till det. Och inte fan har jag någon stark kämparglöd heller. Eller någon vilja. Eller något syfte. Vad håller jag på med egentligen? Jag måste klippa mig och skaffa ett jobb.

Och den här kursen, den tar mig på en ny resa genom den här cykeln för varje uppgift. Jag vill bara säga det nu och jag tänker att jag kanske kan komma ihåg att gå in och läsa det här lagom till ska-fasen sätter in nästa gång. Att det inte är så farligt och att det oftast är ganska kul.

Att det är inte är tvång, att det är motsatsen till tvång: det är frihet.