Jag försöker verkligen plugga. Jag analyserar ordklass på typ tolv ord. Skriver adverb på tio. Ni vet väl att om man är osäker på vilken ordklasstillhörighet ett ord har, är det allt som oftast ett adverb? Jag biter på mina nagelband och önskar att det fanns en plats som allt som oftast var rätt för alla känslor man är osäker på tillhörigheten till. Sedan ringer pappa.

I två timmar.

Bland annat säger han att han kanske skulle ha blivit bra på det han gör om han hade kämpat, flyttat, slagits, valt annat. Att det inte går att göra något åt men känns lite sorgligt. Och jag tänker bara att så kommer jag aldrig känna, i alla fall.

Det är inte det som är min semantiska tolkning av sorgligt.